sandramedk

Fick idag ett sms av Johanna: "Nu har jag bokat oss på Kettelbell prova på nu på måndag klockan 18:30 :)" Vad härligt med en alldeles egen PT! 

Kommer fram till Stora Torget. Märker att bussen precis har gått, ringer Johanna och beklagar mig. "- För jag ska väl ta bussen mot Grava Kyrka?" frågar jag lite tveksamt. "- Nej men Sandra.. " Jag rusar över till andra sidan av torget och hinner med ett myrsteg med bussen. Denna busschaufför var hämtad från Josef Fritzls källare. Jag har precis stigit på bussen, registrerat kortet och är påväg fram emot ett säta då han rivstartar bussen och framåt flyger jag och tar tag i närmsta räcke plus en tjejs jack-ärm. Pinsamt och typiskt. 

Jag möter upp Johanna och Fredrik och knallar in på SATS och vi bestämmer oss för att värma upp lite på crosstrainern. Jag ställer med Johannas hjälp in den på ett litet program, skämtar lite om Solsidan när Anna inte kunde "crosstraina" framåt. Samma sak händer mig, fruktansvärt pinsamt. Johanna och Fredrik fnissar. "- Upp ner, upp ner, men nej nu blev det fel igen" sa Johanna ungefär tjugo gånger. Jag skäms som en hund. Men till min lättnad kommer vi efter ett tag, när jag nästan gett upp, på att jag visst hade på nivå 25 istället för 10. Efter detta skämdes jag bara som en liten hund. Typiskt. 

Efter detta följer en rad händelser. Jag skulle visa en axelövning för Johanna med hantlar, slutar med att jag ger henne en lättare snytning (inget blod). Ville stolt visa upp en övning som jag gjort nu under en månads tid då Johanna ganska snart pååekar och frågar: "- Nej men Sandra, vart har du foten?!" Det visar sig att jag har gjort övningen fel under all denna tid, TÄNK hur många som har sett och undrat vad fasen jag håller på med?! Jag rullade av en yogaboll, jag slängde, lite för häftigt, ner en matta på golvet vilket gjorde att mitt schema flög iväg rakt ut i ingenstans.  

Allt detta känns ju inte bättre när Johanna viskar och berättar att nån snubbe i vit tröja tydligen är kändis.

En snubbe i vit tröja som under alla dessa händelser har varit inom en tio meters radie från oss, vilket innebär att han säkert sett en del av dem.  Han hette Andreas Something, forne NHL-spelare, spelar i landslaget, har tidigare spelat i Färjestad, expertkommentator på SVT. Sammanfattningsvis en riktig jävla biffig biff. Vad finns det mer att säga än:

Typiskt. TYPISKT TYPISKT TYPISKT!

Vi gick ner till stan och tog ettan därifrån upp mot Universitetet, bussen var som alltid överfull. Ungefär halvvägs började jag svettas och kände mig ganska snabbt väldigt dålig. Jag började må illa och när vi nästan var framme vid skolan fick jag panik. Jag sa till Sara "- Tryck på knappen, jag måste gå av här." Sara fick leda mig av bussen. Jag såg ingenting, det var som en vit vägg framför mig, allting var vitt. Jag hörde betydligt sämre, det lät som om Sara var flera hundra meter längre bort, liksom avlägset. Mina ben kändes hur tunga som helst och Sara ledde fram mig till bänken i busshållsplatsen och eftersom jag inte såg någonting gick jag in i den, Sara sa. "- Sätt dig ner!". "- På vad då?" frågade jag "- På bänken, ser du inte bänken?". Det gjorde jag inte.

Efter en stund började allting klarna, synen och hörseln kom stegvis tillbaka. Jag måste ha varit millimeter från att svimma men lyckades ändå hålla mig vaken. Jag drack nästan en hel flaska vatten i ett svep och svetten bokstavligt talat rann nerför ryggen. Vi traskade iallafall bort mot universitetet och kom in i lektionssalen. Efter tio minuter kände jag det direkt och tänkte FAN. Jag gick så fort jag kunde ut från salen, nerför tre trappor, in på toa och ja, spydde.

Somsagt, en mindre trevlig dag, en mindre trevlig händelse.