sandramedk

Farfar Henry, 82 år, frågade mig för ett par veckor sedan med sin mysigaste röst ifall jag ville följa med honom ut i skogen och leta svamp. Självklart! Jag är egentligen inget direkt fan av svampplockning, jag brukar aldrig hitta något. Jag ser bara massa gula löv och blir lurad. Men nu har jag verkligen får mersmak. Jag hittade ett helt gult område där det bara var att gå ner på huk och fylla korgen.

Den mysigaste förmiddagen på länge, vi var borta och kikade på hans föräldrahem och klev över stock, sten och taggtrådsstaket. Vad som kanske bör nämnas är att han använder krycka och är lite allmänt ostadig på benen. När jag kom hem var jag helt slut. Jag märkte det inte ute i skogen men jag hade gått och varit på spänn hela tiden. När jag slappnade av och kunde andas ut att vi hade kommit hem hela och utan brutna ben somnade jag i soffan och drömde faktiskt om gula öppna ängar av just svamp.

Farfar med kryckan i ena handen och korgen i den andra


Jag iklädd mina röda stövar och Pippitröjan mamma har stickat


Farmor tog ett lagfoto när vi kom tillbaka. Jag försöker le och ge henne
instruktioner var hon ska trycka samtidigt, därav den konstiga minen

Jag vet inte om det bara är jag och Alex Schulman och gänget som är överdrivet känsliga men jag kan verkligen inte kolla på detta klippet utan att gråta, jag har ändå sett det vid tre olika tillfällen. Inte bara en liten tår som rinner heller utan jag börjar verkligen snyfta. Ni måste se detta om ni inte redan har sett det. Klippet visas vid ungefär 20:10. Vid 22:18 började tårarna rinna allt mer och vid 22:30 snyftade jag nästan hysteriskt!
 
Berätta hur ni reagerade!

Berätta hur ni reagerade!

Detta har också varit en produktiv dag. Eftersom det var fint väder tänkte jag ta en liten omväg när jag skulle knalla bort till Karolinen för att samtidigt fånga upp lite D-vitamin. Den lilla omvägen blev plötsligt till en väg jag aldrig gått förut (skräll!) och klockan tickade iväg och jag kom försent. Trettio-minuters-promenaden blev till närmare en timme. Plasmagivningen gick trögt idag med, satt nästan femtio minuter och tryckte och klämde, nålen hade tydligen fastnat i en kärlvägg (?)



Efter detta mötte jag upp Johanna och Sara för en kaffe på Wayne´s. Vi satt och myste ute på uteserveringen i närmare två timmar, bäst att passa på, hösten är ju här. Vi pratade om våra somrar, mycket skratt. Vi bestämde också att detta skulle bli en kanonhöst. Hur man nu kan bestämma det egentligen vet inte jag men det gjorde vi iallafall :-)




 

Påvägen hem från stan hittade jag ett kastanjeträd med massa taggiga kastanjer. Någon som vill följa med och plocka sen när de har kläckts(?)?

I eftermiddags har jag städat ur garderoben och lagt ner sommarkläder nere i källaren och samlat ihop en IKEA-kasse med kläder som jag tror att Kajsa vill ta en kik på? Sen plockade jag upp den sista flyttkartongen som skulle in på badrummet, det börjar arta sig det här nu. Ska lägga upp några bilder från lägenheten snart har jag tänkt. Sen har jag varit på Hagahallen och fyllt på kylskåpet äntligen! Tolv minuter tog det att gå dit, med skoskav.

Hur glad blir man inte av den här? Jag vill bara hoppa!

Klockan stod på halv åtta och upp for jag ur sängen och satte direkt igång att checka av min to-do-list som jag skrev igår kväll. Men först klickade jag på teven för att ha Vakna med The Voice på i bakgrunden, vilket program, vilken morgon! Ringde mitt försäkringsbolag och ändrade min adress. Ringde Försäkringskassan för att ändra bostadsbidraget. Installerade skrivaren för att kunna skriva ut bostadsbidrags-pappren igen. Lite jobbigt yes. Satt ett bra tag och försökte klura ut vad jag skulle kryssa i, skriva till och bocka av. Letade runt i hela lägenheten efter hyreskontraktet som jag sedan hittade precis framför mig. Sen gav jag upp, ska ringa pappa ikväll, han kan nog hjälpa mig. Skrev ett inte så jättetrevligt mejl till KBAB (idioter!) och frågade ifall jag behövde ha någon mer kontakt med dem. De sa nej. Tack och hej! Ringde Claratappen och bokade in mig på plasmagivning imorgon förmiddag.

Nu har jag stannat upp, känt efter och kommit på att min kylskåp är tomt och att jag bara har ätit ett äpple idag. Men lyckligtvis får jag ett sms av Isabelle som frågar ifall vi ska käka mat på stan lite senare. Mycket passande. Jag och Sara har stora förväntningar om ikväll. Tänk, ett helt år sedan man var en nervös nolla..

Första natten jag sover ensam i Herrhagen, Karlstad. Sara har precis knallat hem till sig och lampan funkade inte ute i hallen. Det finns tre fönster som tjuvar och banditer kan ta sig in igenom och två utav dem ser jag inte ens från min plats i sängen. Jag borde kanske sova i soffan i natt så att jag har lite översikt. Den engelska (otroligt löjliga!) versionen av Wallander visas på tv. Borde byta kanal men fjärren ligger i sängen och det innebär att jag måste stiga ner på golvet och vem ligger kanske gömd under soffan? Jag kanske borde hoppa från soffan till sängen, då slipper jag i vilket fall golvet. Jag är mörkrädd.

• Fikat tre gånger hemma hos farmor och farfar. Vad som bör nämnas var att jag var där i tre timmar
• Har äntligen lyckats byta ringsignal på min mobil
• Lagat mat till mig och mamma med ALLDELES för mycket sambal oelek i
• Tillbringat eftermiddagen med wallewallen som förövrigt totalt massakerade min bloggdesign som stackars Nadia fick hjälpa mig att bygga upp igen
• Pysslat med en liten present som helst skulle blivit färdig igår

Kan ni gissa vad det är?

Det är inte ofta jag har beslutsångest. Faktum är att jag oftare har ångest för att jag inte kan (av rent praktiska skäl) ta ett beslut just då, eftersom det är fullt omöjligt. Jag är inte den som velar mellan vanilj- eller chokladglass, mellan vänster och höger eller gas eller broms. Jag vill göra ett val och leva efter det. Men när jag tänker tillbaka på den här sommaren så har jag förändrats helt i mitt beteendemönster. Helt plötsligt är det väldigt svårt att göra ett val och definitivt att trycka antingen på gasen eller bromsen.

Det finns så mycket beslut man tvingas ta precis just nu. Även ifall man inte är redo så skapas din framtid i varje sekund som går. Det är först nu efter denna sommaren som jag verkligen har förstått att tiden GÅR fanilmej, vill man ha nåt gjort, om man VERKLIGEN vill ha nåt gjort så är det nu eller aldrig. Det går inte att vänta, jag tänker inte vänta. Mer. 

Det kallas nyårslöften men jag har skapat mig själv ett höstlöfte. Jag ska ha fullt upp den här hösten, så fullt upp att jag knappt hinner tänka efter. Jag ska endast fokusera på det som är viktigt och det som jag mår bra utav. Jag ska samtidigt ha roligt på ett sätt som jag tycker om. Jag ska inte tvinga mig själv, för att jag borde, utan jag ska välja min livsstil efter hur jag mår just den dagen. Carpe diem och vad fasen det heter. Jag gillar att ha olika avstamp i livet och detta är precis ett sådant. Ett avstamp, en början. Jag välkommnar hösten!