Vi började nu göra oss iordning för den sista "utekvällen". Sista kvällen skulle vi ta det lugnt hade vi bestämt för att vi skulle upp tidigt morgonen innan. Alla piffade upp sig lite extra och vi började med lite fördrinkar inne hos killarna, Linus välte ut en del, jag välte ut en del, men litegrann fick vi iallafall i oss, har man ju förståt såhär efteråt..

Vi började promenera bort mot staden vårat mål var att hitta en restaurang för vi var allhopa jättehungriga. Vi knallade strandvägen fram och småpratade. Men sen fick jag en sk. snilleblixt. Jag skulle ut och känna på havet, jag gick genom muren, ut på stenarna och Oj, jag snubblade. "- Nämen Sandra, säger Fred som har följt med ut, kom så går vi in igen", jag kommer ihåg att jag inte direkt kunde stödja mig på foten men jag hade inte ont, jag stödde mig på Fred som hjälpte mig tillbaka upp på vägen, de tre andra fortsatte på vägen bort. Jag kände mig lite konstig och kikade ner på min fot och säger lite förvånat, "- Hörni, jag tror inte det här är så bra!" De andra vänder, kommer tillbaka och börjar med ens gapa och gasta. Sen gick allt väldigt fort.. 

..Gap, skrik, frågor, sitt ner, stå upp, lägg dig ner, gråt, panik, andningssvårigheter, svenska, spanska, engelska, Sara hjälpte mig att sluta suga i mig syre, ambulans, ambulanspersonal, nyfikna turistjävlar, Fred sprang och hämtade en påse, svimmade, andningssvårigeheter, plastpåse-plastpåse-plastpåse, sjukhus nr1, Fred&Linus tar taxi, Sara med i ambulans, jag var vansinnig, framme, smärtstillande, morfin, kanyl, hemskt hejdå-till-mina-vänner, sjukhus nr2..

Sen gick allt väldigt långsamt.. I flera, flera timmar låg jag där och väntade och grät och kände mig absolut ensamast i hela världen, men jag skulle ju komma tillbaka till mina vänner senare på kvällen, men så blev det inte. Den var tydligen bruten, fast vänta nu, va den verkligen det? Jag "sov" över natt, förstod inte ett ord av vad de sa, de kunde knappt ett ord engelska och det var helt vansinnigt. Jag fick dropp och Nacl, röntgades och nästa morgon fick jag åka tillbaka till hotellet. När jag hoppade in med mina kryckor på hotellområdet och hörde mina vänner ropa på mig ovh jag fick se dem så började jag gråta, äntligen någon som förstod mig, äntligen var jag inte ensam. De tog väl hand om mig, och de var inte arga, trots att den sista kvällen inte blev riktigt som vi hade tänkt oss, men jag antar att de börjar bli vana, det är liksom en risk man får ta när man väljer att umgås med mig, tyvärr..