sandramedk

Igår var det dags för sista träningspasset på SATS. För tolv veckor skadan så fick jag ett stämpelkort som fungerade så att jag var tvungen att träna två gånger i veckan och stämpla mitt kort. Det kan låta simplare än vad man kan tro. Vissa veckor tränade man mer andra fick jag kämpa för att få tiden att räcka. Ibland fick jag offra högt värderade pluggtimmar, ibland favoritserier på tv.

Igår var då äntligen dagen kommen, jag lämnade lugnt och stilla fram mitt kort. Höll tunnare och bad till Gud om att få en vattenflaska, väska, Iphonehållare att fästa på armen eller liknande. Hon böjer sig ner under disken och plockar upp ett par flipflops och lägger vänligt "- Passar perfekt nu till sommaren!". De var i one size och alla ni vet att jag har megafötter inklusive hammartår. Ändå svarade jag "- Åh, tack så mycket!" men tänkte åt helvete med SATS. Sen frågade hon om jag ville börja på ett nytt kort, då svarade jag "- Nej tack jag ska till Kanada! Då kändes det med ens bättre.