sandramedk

Jag, Sara, Mamma och Pappa satt i en karusell-vagn och flöt omkring strax utanför strandkanten. Mamma och Pappa hade sådana uniformer på sig som Christine har i lumpen. Jag påpekar att när vi badade i Vietnam så bröt alltid vågorna i fel sekund, de bröt alltid precis efter att de hade åkt förbi oss, det tyckte jag var tråkigt. Då säger pappa "- Ja nu bröt den ju precis perfekt iallafall om man kan kalla det så!" Då plötsligt kommer en våg och lyfter upp oss flera hundra meter upp i luften, jag förstår direkt att det är en tsunami och jag förstår att vi ska dö. Men de andra verkar inte bry sig. Jag försöker säga någonting men då har jag plötsligt fått en tygboll i munnen och silvertejp runt så att jag inte kan spotta ut den. Vi börjar dala ner och därnere står alla kompisar och släkt som vi känner och ser jätteledsna ut. Men de har en stor glasvägg emellan sig så de kommer inte att träffas utav tsunamin, men alla står där och vinkar åt oss och gråter jättemycket. Och jag kunde inte göra nåt.

Sen vaknade jag med ett ryck och hade tårar i ögonen.

Tänker på alla människor som vi träffade i Vietnam, 160 döda. Otroligt. Fruktansvärt.